När jag var borta
Hej på er! Saknat mig? Wow det här var länge sen, hur mår ni? Idag tänkte jag prata om varför jag har varit borta och vad som har hänt i mitt liv under 1 år! Eller jag ska inte direkt prata om dem bra grejerna tyvärr, det finns inga direkt. Men det här blogginlägget kommer bli ganska långt bara förvarnar er.
Mina föräldrar är skilda sedan 3 år tillbaka och dem har tyvärr delad vårdnad. Snart ska du få veta varför det blir ett tyvärr… Jag har bott hos min mamma hela den tiden fram till 6 November 2018. Då flyttade jag till min pappa. Varför? Jag hade min Psykiska ohälsa som ni på min blogg vet om när jag har pratat om det bland annat. Och när jag var så psykiskt instabil och mådde dåligt hela tiden varje dag för att det inte fanns något ljust i mitt liv just vid den tidpunkten. När min pappa då erbjöd mig att bo i Överkalix där jag har bott förut i 10 år tills mina föräldrar skilde sig, där jag hade alla mina barndoms vänner och en väldigt bra skola att gå på som satte mina behov först. Så klart jag valde det för jag trodde det skulle vara bättre där. Men vad jag inte tänkte på…
Jag tänkte inte på allting min pappa hade gjort när jag var liten hur han behandlade mig och mina djur på den tiden. Jag tänkte inte på att han aldrig har brytt sig om mig förutom när det gällde när han kunde tjäna någonting på det. Jag tänkte inte på alla lögner och hemska saker han skrev om min mamma på facebook. Jag tänkte inte på att det var han jag skulle bo hos. Utan tänkte bara att jag saknade mina gamla vänner och möjligheterna jag hade där.
Under den tiden jag bodde hos min pappa så var jag typ aldrig hemma. Var med kompisar hela tiden. Men när dem åkte och jag var ensam med min pappa mådde jag dåligt. Satt bara och längtade till nästa dag där jag slapp min pappa och kunde fly till skolan. Jag var fortfarande hos mamma varje helg. När jag var hos min mamma så visste jag att jag egentligen ville bo med henne. Men tanken på att lämna mina vänner igen gjorde ont. Så jag antog att jag fick bara leva så.
I början av Februari 2019 började allting spårade ut. Jag orkade inte mer. Då hade jag varit hos mamma under hela jullovet och haft det så kul och började verkligen inse att jag mådde bättre hos min mamma. När lovet var slut så började jag inse hur mycket ensam hemma jag var. Att min pappa nästan aldrig var hemma och att jag lagade mat själv och tog hand om ett helt hushåll. Precis som min mamma hade gjort när dem var gifta..
Min pappa träffade just då en ny kvinna (Ny flickvän) Och då så började han helt plötsligt åka och göra saker med den familjen istället. Min pappa har aldrig varit närvarande när jag var liten. Jag har inget minne av att vi var och gjorde roliga saker som att åka ut och äta eller åka slalom eller bara åka till stan och bowla. Allt sånt har jag och min bror alltid gjort med våran mamma utan att våran pappa har varit med. Sen bara mitt i allt så gör han det med en annan familj, dessutom utan mig. Så jag följde aldrig med på dem där roliga sakerna jag var hemma och grät istället.
Jag minns den här dagen när allting bara spårade ut. Det var Måndag den 25 februari 2019. Det hade varit en helt vanlig dag. Faktiskt en ovanligt bra dag, jag hade varit med en kompis och vi hade lagat mat tillsammans och hade jätte kul gjort läxor och sånt. Sen när hon åkte hem började ju allting. Min pappa hade gjort mig arg. Sammanhanget behöver vi inte ta upp här. Men han hade gjort och kallat mig vissa saker och skrikit åt mig och inte låtit mig vara ifred. Han pressade mig till en viss gräns där jag inte orkade längre. Jag vart för arg och jag tappa kontrollen om mig själv. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag tog en kniv och börja skära mig på mina armar. Sen gick jag och bara skrek och grät och min pappa resonerade inte med mig, han bad mig inte att sluta. Nej. Han puttar in mig i mitt rum och håller fast dörren så jag inte tar mig ut. Han ringer ambulansen. Jag bankar och slår på dörren och försöker med all min kraft för att få upp den. Det går inte. Jag känner mig som en psykopat.
Ambulansen kommer tillslut och jag har panik. Jag var så arg samtidigt som jag inte fattade någonting. Dem pratar med min pappa först och han ljuger till om allting han sa. Han sa att jag hade gjort det här efter jag hade pratat med min mamma. Som jag hade pratat med samma kväll innan min pappa fick mig att må så dåligt och efter han sa såna hemska saker. Sen när ambulansen pratade med mig så trodde dem inte på mig. För ingen tror väl på den som mår dåligt? Ingen tror i det här fallet på sanningen. Så jag får åka in på sunderby sjukhus. Och var där till klockan 04.00 på morgonen bara för att en läkare ska säga att det inte är någonting fel på mig och att jag får åka hem. Så jag slipper skolan nästa dag. Dan efter kommer min mamma och tar han om mig. Ser till så jag börjar må bra.
Sen blir den lov eller att vi är lediga igen är inte riktigt säker på vilken av dem 2 det är. Sen den 12 mars så händer det igen. Efter allting som har hänt och hur jag mådde när jag bodde med min pappa så ville jag flytta så fort som det gick bara för att slippa honom. När jag sa till honom när inte jag ville bo med honom nå mer fick han frispel. Han vart arg och skrek åt mig och packa mina grejer och dra. Han skrek åt mig och kallade min mamma bland det hemskaste saker man kan säga åt en människa. Han sa att han ville att hon skulle dö och att jag också kunde gå och skära sönder mina armar och dö den mest plågsamma död. Han sa att han skulle förstöra livet för mig och min mamma och att han skulle ta ifrån mig allting och att han skulle döda alla mina renar. Och att han skulle mörda min mamma så att jag blir tvungen att bo med honom.
Jag ringde min mamma och sa åt henne att komma så fort hon bara kunde och sa att hon skulle ringa polisen. Jag försökte packa mina saker, men min pappa kom då och hotade mig med ett vasst föremål. Han ber mig gå ut ur lägenheten och precis någonstans där kommer polisen in i lägenheten. Dem pratar med mig och jag förklarar vad som har hänt. Och dem pratar med min pappa. Det fördröjer tiden så jag har mer tid att packa mina saker. Efter ett tag går poliserna. Jag ville inte förstöra min pappas liv så det var en av sakerna jag inte sa till polisen för då visste jag att han skulle hamnat i fängelse. Och jag kan inte vara så hemsk. Tyvärr så klarade jag inte av att där och då säga som det var på grund av rädslan vad som händer sen.
Tillslut kommer min mamma och jag tar ut nästan alla mina saker ur lägenheten och stoppar dem inuti bilen. Sen så åker vi till min mamma.
Idag så har jag inte kontakt med min pappa. För efter allting av det här så vill jag nog aldrig mer se honom. Och vad han fortsätter att hålla på med. Han har satt min mamma i en stor skatteskuld, han har skrivit mer saker om min mamma på sin facebook och får henne att se ut som en hemsk människa och säger att det är hennes fel att inte jag träffar honom (Min pappa) när det är mitt eget val. Han gör som han sa att han skulle göra. Han förstör vårat liv. Nu ska jag förklara en slutsats av vad min pappa är. Han är en psykopat… Japp jag tror inte att det finns ett bättre ord än att beskriva honom som en psykopat.
Enligt psykopat-vad-ar-en-psykopat så finns det ingen bättre förklaring än att beskriva min pappa än en psykopat. Där står det att definitionen av en psykopat är. Psykopaten är charmerande och har lätt för att prata med nya människor och är väldigt målinriktad. Psykopaten övervärderar sig själv, utnyttjar andra människor och manipulerar dem och känner ingen skuld. De kan inte överblicka konsekvenser av sina handlingar. Psykopater kan nämligen inte heller medge sina problem.
Min pappa kunde få ambulansen att tro på hans historia och inte min. Min pappa har utnyttjat hans ex på en stor skuld på flera miljoner och fått henne att behöva göra hemska saker. Han har gjort så min mamma har fått en jätte stor skuld och hamnat hos kronofogden och även snackar skit om henne på facebook och skyller allting hemsk som händer honom säger han är min mammas fel. Han ser inte hans skuld i allting. Och ser inte vad han har gjort för fel när inte jag vill träffa honom längre.
Och nu idag så har inte jag samma möjligheter till ex. att träffa min familj på min pappas sida eller åka till en renhage bara för att undvika att träffa min pappa. Sen så har det hänt otroligt många mer saker än det här men det är inte just nu relevant. Men idag så mår jag ändå ganska bra för oavsett hur jobbigt livet än är så finns
det små saker som kan göra en glad. Och kom ihåg ”Happiness can be found even in the darkest times if you only remembers to turn on the light” Kom ihåg att fortsätta kämpa och ge aldrig upp. Är så taggad på att jag ska börja lägga ut på bloggen igen och hoppas ni också är taggade för mer.